Golf mit Klehn und Torkel

Militärjacka, stilfull kepa, halsduk och chinos med modernt snitt. Vi är fatiskt på golfbanan.

Redan på första hålet visar min gode vän Klehn att rädsla bara är något för den fege. Han visar ingen respekt för regnet, motsåndet eller den fint ansade grästeen. Han svingar med en bestämdhet som påminner om en Severiano Ballesteros i sina bästa dagar.

Men ack vad hjälper mod när det brister i grundläggande kunskap.

35 meter snett åt höger. Djupt, tjockt fuktigt gräs.

På den igen bara. Pang- pang - pang. Fortfarande i ruffen till höger.

Då kliver den ödmjuke skribenten in i handlingen.

"Vill du ha ett råd?"
"Javisst, vad har jag att förlora."
"Ner med huvudet och titta på bollen."

Vatten till vin, smet till chokladboll, vinter till vår, medelmåttig längdskidåkare till os-medaljör i skidskytte. Alla förvandlingar till dags dato bleknar i jämförelse.

Klehns förvandling från en hopplös stackars golfare i en smålustig mundering till en talangfull bollvirtuos var häpnadsväckande. Herr T som var med och njöt av denna regniga dag på det gröna fältet jublade, fåglarna utbrast i sång och till och med en och annan älg drog på smilbanden.

Vilken bollträff! Och igen och igen.

Klehns dag på golfbanan formade sig till en triumfärd. Vart han kom på banan mottogs han som hjälte och de två medspelarnas glädje över greenträffar och bogeys visste inga gränser.

På sista hålet föreslog han själv att det hela skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för golfen.

"Jag kanske inte är rätt man att föreslå... men jag känner att stämningen kräver det", sa Klehn efter den sista, perfekt utförda, parputten.

Fri förplägnad - del I

Så var det över.
En lång vinters väntan på ljuset och den broderliga samvaron.

Sommaren kom förbi på tillfälligt besök och vi tog den i famnen och sa: Får vi leka?
Javisst kom med på färden, sa sommaren.

Och vilken resa det blev. Sommaren var en värd som skulle få en föreståndare för ett gemytligt alppensionat att rodna över jämförelsen. Ett varmt mottagande, strålande service, inget utegångsförbud, en känsla av exklusivitet och framför allt fri förplägnad.

På vår veckoendsresa med sommaren till sommaren fylldes vår ande av en själslig ro som bara en resa på självaste pingst kan ge. Hänryckningens tid var där just då.

Södertörn tog oss på de böljande blå till kärlekens hamn, strax nedanför vårt, för oss av sommaren så ljuvligt inbäddade, krypin.

Farleden var fylld av segel. Men fullriggaren var vår.

***

Soldatens ärtsoppa - vilken gåva till mänskligheten, sa en av oss.

Javisst men skulle det inte varit med färsk skinka eller bacon, sa en annan.

En tredje fyllde i att det inte alls fanns något att önska utöver det den lilla burken av aluminium redan erbjöd.

Den fjärde skrattade bara lite förmätet och skakade på huvudet och utbrast: låtom oss knäcka en pilsner.

En pilsner det blev.
Eller två.

Det kalla kriget

Skrivkramp eller tröskel. Kalla det vad ni vill.

Farleden har blivit en motståndare som jag inte riktigt vet hur jag ska bemästra. Den viker undan så fort jag försöker få in en träff. Den håller upp garden precis när en rak höger av ideér är i vardande.

Fotarbetet är det inget fel på. Jag går från ena benet till det andra, väger in tankar och känslor om vartannat på ena foten och den andra - allt för att hitta luckan, en liten blotta i Farledens rustning.

Men så när attacken ska exekuteras får jag ett slag av rädsla i solar plexus.

En sista utväg ur detta kalla krig är att sätta ord på det hela.

Detta är ett försök.

Och känns nu även som en hyggligt bra uppercut, en rallarsving som kanske kan skaka Farleden en aning. Kanske skapar den en liten öppning för en framtida knockout.